RISK(U) #2: Överenskomna minuter -eftertanke

Event type: 
Other projects by NKF
Project name: 
When: 
30 Sep 2019

Överenskomna minuter

25 - 29 september (English text below)

 

Medverkande: Catalina Aguilera, Lisa Trogen Devgun, Jamila Drott, Susanna Jablonski, Marja Knape, Malena Norlin, Helena Wallberg. På initiativ av Ulrika Lublin.

Överenskomna minuter var en tredagarsworkshop med en fjärde dags avslutande öppet hus i NKFs gästateljé Malongen. I somras skickades inbjudan ut till en grupp konstnärer med önskan om deras deltagande. Konstnärerna jag bjöd in arbetar alla med skulptur och text på olika sätt. Workshopen definierades av deltagarna efter hand men som startpunkt fanns på Malongen ett långbord, där det gjordes plats för ett samtal och objekt att växa fram. Som grupp hade vi aldrig samarbetat förut men vi länkades ihop av olika inbördes relationer och bekantskaper. En viss förkunskap om varandras konstnärskap fanns alltså och regelrätta presentationer gjordes inte utan inkorporerades i samtalen allt eftersom. Mitt upplägg gick ut på att vi i grupp genom ett växelvis görande, tänkande och läsande skulle ge rum för en arbetsmetod som inte alltid är självklar - att kollektivt med hjälp av vissa noder riskera att vandra planlöst för att ta reda på vad för tankerum man skapar så. Noderna under workshopen bestod av 50 kilo lera, Marcia Cavalcantes Lovtal till intet, Inger Christensens Det, Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans samt våra kollektiva referenser. Texterna har det gemensamt, att de utreder hur någonting ordlöst eller inte-än samspelar med det vi tror oss veta eller försöker förstå. Under dagarna växlade vi mellan att läsa högt och tyst, skriva, göra med leran - både utan och med tema. Frida Sandström kom en kväll och hade en textworkshop med oss - Encounter over time, om minnet av ett konstverk som en performativ händelse. Kompendiet med texter hon hade med sig kom också att informera våra samtal under den resterande tiden.

Jag hade delat med mig av ett schema inför workshopen vilket sedan aldrig gicks igenom i grupp men den föreslagna växelverkan mellan läsande och görande implementerades genom alla dagar. Varje dag förändrades konstellationen av deltagare något och våra samtal överlappade, påminde om och upprepade sig därför på på ett nödvändigt sätt. Leran hjälpte oss att tänka mellan läsningarna och läsningarna ramade in lerobjekten. Jag föreställer mig att med fler dagar och ett ton mer lera, hade textmängden som diskuterades inte kunnat ökas. Att långsamt kollektivt närma sig en kärna i en text som t.ex. vill omtolka det hermeneutiska begreppet där främlingskap inför det egna och öppenhet inför det främmande skapar ett mellanrum där mening kan uppstå, för att sedan i en halvtimme under tystnad skissa på en skulptur i lera - gjorde att tiden blev elastisk och påtaglig. Rummet fylldes av koncentrerade inandningar och i utandningen producerades i omgångar grupper med tredimensionella objekt. En session med text, en med lera, osv.

En hermeneutisk modell av hur förståelse utgår från förförståelse och hela tiden rör sig i nya riktningar baserat på denna förförståelses relation till det den nu förstår, ritas ofta upp som en spiral. Spiralen kan vara horisontell eller vertikal och det viktiga kan sägas vara hur en hela tiden måste omorientera sig. Med de metoder och arbetssätt som vi använde oss av i workshopen, som innehöll mycket improvisation och kollektiva associationer upplever jag att spiralen kan vara en intressant liknelse för hur vår förståelse som grupp orienterade sig under dagarna. I övrigt kan sägas att vi genomförde ett slags call and response mellan oss som individer-grupp samt i relationen tolkning-omtolkning. Call and response är en stilgrepp inom musik där en ledande, ensam stämma (person eller instrument) (i vårt fall växelvis solo och kör) genomför en melodisk eller rytmisk figur (call - utrop), varpå ett svar (response) ges av övriga stämmor. Svaret kan vara en ren upprepning av utropet, se nedan. De övriga stämmorna kan vara hela orkestern, kören eller publiken beroende på sammanhang. Därefter genomför ledaren en ny figur och resten av ensemblen besvarar (eller upprepar) denna. Så fortsätter det med nya call och tillhörande response. Call är inbjudan och texterna vi läste. Response leran och samtalen.

Till sist inverterades vårt call och response när vi avslutade den sista dagens workshop med att omarrangera hela rummet med effekten att lerobjekten lyftes fram som tolkningsföreträdare. I slutändan iscensatte vi aktiviteterna vid bordet genom att installera objekten på golvet i bordets form. En viktig poäng är att det inte från början fanns varken från min sida eller från gruppen, en förutfattad mening om vad som skulle ske med objekten vi efterhand ackumulerade. Deras viktigaste roll var att föra oss framåt i samtal men blev sedan en manifestation med inkapslad aktivitet.

 

Workshopen på Malongen hade sin upprinnelse i ett intresse för var och hur konstnärlig forskning existerar utanför institutioner. Vilka rum finns tillgängliga för oss att gå utanför vår dagliga praktik, där fokus är process och inte utkomst?

 

Kursiverad text citerad från Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Call_and_response

Litteraturlista:

Christensen, Inger, 1935-2009. - Det, översättning: Marie Silkeberg - 2009

Schuback, Marcia Sá Cavalcante, Lovtal till intet: essäer om filosofisk hermeneutik, Glänta, Göteborg, 2006

Bornemark, Jonna, Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde, Första upplagan, Volante, Stockholm, 2018


 

Agreed Minutes

September 25 to 29

 

Participants: Catalina Aguilera, Lisa Trogen Devgun, Jamila Drott, Susanna Jablonski, Marja Knape, Malena Norlin, Helena Wallberg. On the initiative of Ulrika Lublin.

Agreed Minutes was a three-day workshop with a fourth-day open house in NKF's guest studio Malongen. An invitation was sent out to a group of artists who all work with sculpture and text in different ways. The workshop was defined by the participants gradually taking form, but as a starting point there was a long table at Malongen, where space was made for conversations and objects to take form. As a group, we had never collaborated before, but were linked by different interrelationships and acquaintances. Thus, there was some prior knowledge of each other's artistic practice and regular presentations were not made but incorporated into the conversations as we went along. My plan was that as a group we would, through alternating doing, thinking and reading, make room for a working method that is not always obvious - to collectively with the help of some nodes risk to aimlessly wander and find out what kind of space you create by doing so. The nodes during the workshop consisted of 50 kilos of clay, Marcia Cavalcante's Lovtal till intet, Inger Christensen's Det, Jonna Bornemark's Det omätbaras renässans and our collective references. The texts have in common that they investigate how something wordless or not-yet interacts with what we think we know or try to understand. During the days we alternated between reading aloud and quiet, writing, doing with the clay - both without and with a theme. Frida Sandström came one evening to have a text seminar with us - Encounter over time, about the memory of a work of art as a performative event. The compendium of texts she brought with her also came to inform our conversations during the remaining time of the workshop.

I had shared a schedule ahead of the workshop which was then never discussed, but the proposed interaction between reading and doing was implemented throughout the days. Each day, the constellation of participants changed slightly and made our conversations overlap, reminisce and repeat in a necessary way. The clay helped us think between the readings and the readings framed the clay objects. I imagine that with more days and a ton more clay, the amount of text discussed could not have been increased. To slowly collectively approach a core of a text that wants to reinterpret the hermeneutic concept where self alienation and openness to the other creates a space where meaning can arise, followed by half an hour of clay sculpting in silence - made time elastic and tangible. The room was filled with focused inhalation and in exhalation groups of three-dimensional objects were produced in batches. A session with text, one with clay, etc.

A hermeneutic model of how understanding starts from preunderstanding and is constantly moving in new directions based on this preunderstanding's relation to what it now understands, is often drawn as a spiral. The spiral can be horizontal or vertical, the important thing is how one must constantly reorient oneself in new directions. With the activities and working methods we used in the workshop, which contained improvisation and collective associations, I find that the spiral can be an interesting parable for how our understanding as a group oriented itself during the days. One can also say that we conducted a kind of call and response between us as individuals-group and in the relation between interpretation-reinterpretation. Call and response is a style concept in music where a leading, lone voice (person or instrument) (in our case alternately solo and choir) performs a melodic or rhythmic figure (call), whereupon a response (response) is given by other voices. The answer may be a mere repetition of the exclamation, see below. The other parts can be the entire orchestra, choir or audience depending on context. The conductor then performs a new figure and the rest of the ensemble answers (or repeats) it. So it continues with new call and associated response. Call is the invitation and the texts we read. Response - clay and conversations.

Finally, our call and response were inverted as we ended the last day's workshop by rearranging the entire room with the effect that the clay objects became our interpreters. In the end, we staged the activities at the table by installing the objects on the floor in the form of the table. An important point is that from the beginning there was neither from my side nor from the group, a preconceived sense of what would happen to the objects we accumulated during the workshop. Their most important role was to lead us forward in conversation but then became a manifestation of encapsulated activity.

 

The workshop at Malongen originated in an interest in where and how artistic research exists outside institutions. What rooms are available for us to go beyond our daily practice, where the focus is process and not outcome?